erikajoyisabella

Nu var vi där igen Att våga, ska hon sitta där igen och traggla ut meningar om att man ska tro på sig själv och bla bla bla. 

Jag tycker det är lite utav min plikt tillsammans med alla 1000tals bloggare där ute att visa hur viktigt det är att tro på sig själv, hur fel mobbning är och att du är bra som du är. 

 

Att inte veta vad som händer och att inte må bra samtidigt som du egentligen mår bra och faktiskt är lycklig gör det hela förvirrat. Men när du och ditt huvud vill en sak och din kropp en annan som där inte finns några tydliga svar i, vad gör man? 

Jag är den typen utav människa som sällan pratar om mina känslor, är ledsen öppet eller visar någon form utav rädsla. 

Jag opererade mig fyra gånger på väldigt kort tid och det är ca nio månader sen sista operationen, sjukhus och doktorer har aldrig varit min grej och jag minns att vid min andra operation var ja ju över 18år då var jag vuxen och behövde inget stöd där längre. Det var dock inte mina ord. 

Med tiden har jag lärt mig att det är okej att vara rädd och berätta det. Om du inte gör det finns det ingen i världen som vet vad du känner och kan inte vara där på samma sätt som kanske behövs. 

 

Jag är duktig på att dra på saker i tro om att inget är intresserad ändå och detta gäller ofta min familj. Igår ringde dem från Skåne och gratulerade mig, jag berättade vad som hänt och händer. 

Igår berättade jag att jag var rädd, inte för att få en "jag tycker synd om dig" kommentar utan att veta var jag har min trygghet och att trots att jag kanske visar en annan sida utanpå så är insidan inte lika stark. 

 

Jag är rädd för något som kan vara en bagatell sak, vad vet jag. 

Men jag vågade erkänna att jag behöver hjälp, stöd, kärlek och en axel att luta mig emot för min kropp har tagit över. 

Jag tror inget speciellt jag vet bara att något är väldigt fel, att det inte ska vara såhär. Bröstsmärta, andningssvårigheter och svimmningar. Yrsel och huvudverk, att vara okej ena sekunden och andra börjar helvetet. 

Att få morfin och tusen nålstick, röntgen och allt var dessa dagrna har inneburet är jobbigt och otäkt. 

Att ligga i ambulansen med andningshjälp och ändå slog dem på blåljusen och drog iväg, trots att dem innan sagt till Jens att det är bara att åka lugnt efter vi kör som vanligt. 

Att inte få gå på toaleten själv, utan behöva kissa i en tillfällig inrullad toa med sjukvårdaren runt mig.