erikajoyisabella

Ibland sitter jag och tittar ut genom fönstret eller stirrar kanske är bättre ordval. Jag tittar egentligen inte på något speciellt, blinkar kanppt. Dem sekunderna som tickar förbi är tankarna lite var som, vad vill jag? Hur skulle det vara om ? Är jag lycklig? Kommer jag lyckas med något nån gång? 

Jag tycker tiden går fort och ibland får jag panik, att jag måste skynda mig snart är allt försent. 

Men och andra sidan är jag bara 21år? 

Jag har varit i Holland och i Stockholm där jag arbetade som beridare och tävlingsgroome, det formade mig till den ryttare jag är idag. I ridsporten vill jag så mycket men har inte själv ekonomin till att köpa ännu en häst. Jag rider Cazanova idag men får inte tävla honom som de ser ut nu, har har en lång rad med allergier som gjort han svag genom åren. 

Jag saknar att tävla och känner att det är dags att få komma ut och få ha lite skoj även på banorna. Inte bara hjälpa andra att forma deras hästar, det har gett mig mycket absolut men jag är en tävlingsmänniska och för att nå mina mål behöver jag komma ut. 

 

Men ändå går jag med ett leende till stallet varje dag och gör mina sysslor och kämpar med Calle som inte alltid är lätt. Tränar och formar honom och mig själv isåväl regn eller sol. 

 

Oj vad jag babblat, vad vill jag egentligen säga?

Jo att jag tror att en dag dyker de upp något som vi kämpat för, men att bara ge upp är inte lösningen.

Nej jag avrundar nog bara med dessa ord