erikajoyisabella

När jag gick i sexan hade jag vunnit alla åren i komunmästerskapet 60 m, det var sista året och jag fick återigen välja gren då jag var bäst på alla på hemmaplan. För att ge någon annan chansen samt att prova något nytt valde jag längdhopp. Tror då i den åldern att jag som längst hoppat 3,90 m.

Större delen av klassen var där och kom hejade och hejade. Kände ändå den där pressen som man gör, dem visste vad jag brukar prestera i dem flesta sporterna.

Jag stod på tur i längdhoppet, stod med tejpade knän och lindade ben, första hoppet var kasst. Mitt andra hopp ungefär som vanligt där hemma, jag låg på fjärde plats, grymt missnöjd. Klassen hade börjat bli tysta och stod mest och hängde.

Fan tänkte jag, varför bytade jag gren? Min tur igen, drog av mig tejpen, tog sats och hade i tanken att det var 60m jag sprang, fort gick det och jag vrålade för att få extra kraft, duns satte jag foten på plattan och hoppade av. Vit flagg och en seger längd på 4m och 70cm. En dryg meter längre än vad jag någonsin hoppat. 

 

Detta här var inget speciellt, något vi gjorde varje år i skolan och den atlet jag alltid varit så var jag alltid med och fajtades. Men från denna dagen tog jag med att trots jag inte hade någon teknik eller att det inte var min gren så pressterade jag när jag verkligen behövde det. 

 

På fotbollsplanen har det ofta varit lika dant, även om jag hade en dålig speldag vilket händer alla någon gång så spela jag med en enorm vilja och ett stort hjärta för klubblaget jag hade på bröstet, mina lagkamrater och för publiken. 

 

Det finns en mängd mer upplevelser jag kan skriva upp samt drömmar inom hoppningen där detta lär krävas, men vad tror ni. . Finns det där inom oss att vi klarar det bara vi gör det helhjärtat och tror på oss själva?

Vi skulle väl inte ge oss in på något vi inte klarar av, vilket jag tror vi ibalnd måste påminna oss om för att hitta styrka just precisi det ögonblicket. 

 

Jag tror att alla ni där ute om ni så ska hoppa en pay and jump, svelands cup final eller ett SM så finner ni styrkan just då. 

Ett stort exempel på det och en enorm förebild just under sånna upplevelser är Nellie Berntsson 12 år

 

Tro på er själva i alla situationer för det gör jag!