erikajoyisabella

Jag har fått några frågor med tiden här även på mailen har jag fått lite frågor och en undran om vad det är med mina ben och vad som har hänt.

Jag har skrivit ihop en text här och hoppas att den går att läsa, är ofta svårt att förklara och lätt att  det blir långdraget. Samt är det här ingen tyck synd om mig text utan såhär är det verkligen men det går ändå. Lite det budskapet vill jag att ni ska få utav detta.

Sen om ni vill tycka synd om mig efter det, går det bra ;)

 

Jag var fotbollstjej från topp till tå. Har alltid tränat väldigt mycket och hårt, började karriären med killar, sen tidigt upp i Damlag. Nu i efterhand vet jag att jag tränade alldeles för mycket men jag älskade det och har aldrig lidit av att träna mycket och hårt. Gick på lite andra sporter sidan av fotbollen för att få styrka osv. (Ridningen har ju alltid funnits vid sidan om).

Men för elva år sen började jag få ont i benen (underbenen) och det gjorde rätt så ont. Det berättade jag även för mina föräldrar och vi pratade med sjukgymnast om vad det kunde vara. Benhinneinflamation trodde dem då, ni vet de som alla nästan har en gång om året när man bytar mycket  underlag. Då skulle jag villa lite och ta det lite lugnare bara.

Jag tränade på som vanligt dock, hade hur kul som helst men väldigt ont och mer och mer. Det kom till en period där jag intë längre kunde dölja att jag hade ont och kamrater och tränare började undra. Dem pratadde såklart med mina föräldrar och vi åkte vidare till sjukgymnast och ortoped. Ortopeden tryckte där jag hade ont och frågade om de gjorde ont!? Jag vrålade av smärta och han menade på att tjejer inte skulle spela fotboll. .

Dem här orden han spottade ur sig tog extremt hårt på mig, då jag var väldigt ung men faktiskt väldigt duktig på det jag gjorde samt att jag spelde med killar i min egen ålder även som 15 åring och platsade i deras starrelva.

Idiot tänkte jag.

 

Till och från dessa elva åren var vi hos läkare utan resultat. Jag fick prova det mesta, inlägg, salvor, massage, akunpunktur, zink och magniesiumtabbletter och myket mycket mer. Jag åkte upp till Blekinge lirade i div 2. . DIV 2. Helt underbart!

Men även däruppe märkte folk att något var fel på mig, jag höll såklart standarden och så som spelare och har alltid kämpat för mitt lag. Det tog min 3 matcher att komma in i startelvan och jag var lycklig och stolt över mig själv. Men de gjorde ju ont och var tydllign svårt att dölja.

Första gången jag trillade ihop var just uppe i Blekinge. Oj tänkte jag och reste mig igen. Sprang några steg och föll pladask igen. Detta var dock på en träning och min tränare tog av mig i sidan ..

 

Ett år senare var jag hemma igen i min klubb och lirade på, bara det att nu föll jag ihop lite väl ofta. Mina lagkamrater försökte få mig att gå till doktorn igen och menade på att hälsan faktiskt var viktigare.

Jag själv var så trött på att ha ont och att inte kunna få någon hjälp. Samt var det inte kul att alltid gnälla och klaga på att jag hade ont, verken för mina föräldrar eller någon annan därav börjde jag bli tyst och betedde mig som att allt var som vanligt.

Men på plan gick det inte att dölja längre och hemma kunde jag skaka som ett asplöv och tårarna rann av sig själv. Sömnlösa nätter fanns väldigt ofta.

För två år sen nu kontaktade jag en sjukgymnast igen. En utav dem bästa vi har här. Han hjälpte mig så gott han kunde. Vi började om lite från noll och rotade i allt. Jag berättade att min mamma har sjukdomen MS och då sa han till mig att gå och undersöka mig. Ja sa att det inte var lönt då de sällan visar sig i såhär tidig ålder. Men han vägrade gå vidare förrän det var uteslutet.

Tack och lov visade just då inget att jag fått sjukdomen så vi gick vidare. Han fick kontakta en specialist inom idrott och ovanliga skador och det var lång kö för att ens komma i kontakt med honom.

Men en dag ringde han, eftersom jag inte direkt kunde leva ett vanligt liv utanför träningen utan att det gjorde ont såg han väl mitt tillstånd som lite allvarligare och jag fick en tid.

 

Det han konstaterade då och än idag är att jag hade förstora muskler gentemot vad som fanns plats inne i benet. Alltså när du går eller springer och allmänt rör dig då vill ju musklerna andas. Mina kunde inte de utan  tyrckte så hårt på benet att jag föll ihop utav smärta. Anledningen till att jag alltid hade ont var för att i med minsta lilla rörelse så ville musklen ha den platsen om inte fanns. Därav den konstanta smärta som jag kan beskriva lite som att slå en stekpanna på smalbenet och sådär kändes de några gånger i minuten varje dag. Då när jag var helt stila. .

 

Jag började med två operatiioner en i vart ben.

Dem gick in och delade den här hinnan som var för tajt och sydde fast den i huden istället.

Det hjälpte inte riktigt och ytterligare två operationer gjordes. Sista operationen var i Mars detta året och där fick jag förklarat innan den att jag var tvungen att ställa skorna på hyllan. Idag är inte mina muskler lika skyddade som era är utan en boll på benet kan göra stora komplikationer om jag har otur. Ett benskydd skulle liksom inte hjälpa.

Då tänker ni om du blir sparkad utav en häst då? Tja jo, om jag hade ett friskt ben och blev sparkad då skulle de nog kunna förstöra lika mycket. Samt att när jag fick ställa fotbolls skorna på hyllan var jag förkrossad och det som stod mig närmst om hjärtat var ju hästarna. Jag kände chansen att för göra det på heltid. Jag börjde så smått med mina svaga ben och när jag hade lite mer styrka började jag med hoppnignen på allvar.

Nä är det det jag vill och kommer att kämpa för.

 

Jag har ont än idag, Mars nästa år får jag ta på mig gympaskorna igen och börja jogga så smått.

idag biter jag ihop och gör så gott jag kan, min skänkel får ibland lida och se lite halvtakig ut då det kan göra väldigt ont att trampa ner hälen hela tiden.

Men visst än så länge kan jag sitta i soffan utan att tårarna kommer.

Men de är olika från dag till dag vilken smärta jag har, den är lite mildare än förut men finns kvar än idag.

Det är väldigt tråkigt men jag tänker inte låta det stoppa mig. Utan med hjälp utav doktorer och förhoppning om att jag inte har MS kommer jag att fortsätta kämpa.

 

Därför känns min resa extra mycket för mig själv, därför är jag väldigt glad för vissa saker som jag gjort. På såhär kort tid, just för att jag vet vad jag kämpar med varje dag. Det kanske ni inte visste och därför tänker pss jaha varför vara så glad?

När jag styrde mot hindret som låg på 1.40 och bara hoppat 120 lite innan var jag nervös och faktiskt inte för höjden i sig utan för att mina benen skulle ta vika i språnget. Men när jag flög över var jag så himla stolt över mig själv så ni inte kan fatta. Ja det var en kort bana på 5 hinder men för mig var det ett bevis på att jag vill och kan, och det kommer ni att få se här.

 

 

Glöm inte bort vem ni är och vad ni vill. Det ända som kan stoppa er är ni själva.

Fotbollskarriären tog sitt ett snabbt slut men öppnade även en annan värld. Se vad jag har gjort på denna korta tiden. Jag hr varit i Holland och haft det helt amazing! Nu är jag på väg mot nya utmaningar där jag har en riktig chans som ryttare vilket är helt fantastskt.

 

Jag har alltid funderat på vad jag hade kunnat åstakomma utan den här smärtan, jag tog mig ända till div 2 med sämrta.