erikajoyisabella

Något jag inte delar med mig utav direkt för någon är hur mycket jag faktiskt saknar fotbollen.

 

Jag har spelat fotboll i så många år målet var collage i USA. Jag har lagt så mycket tid, smärta, tårar,kärlek på fotbollen och det har gett mig så himla mycket.

Jag har alltid varit en aktiv tjej men fotbollen var en del av mig, är en del av mig.Säger någon Erika,eller Erik Svensson som det var i mesta fall hehe så vet tänker dem alltid. Ah fotbollstjejen. Det är nu ca nio månader sen jag gjorde en träning. Att få springa där ute och kämpa, svettas, utvecklas och ha så jäkla kul saknar jag.

 

Lag känslan, alla vännerna saknar jag såklart med. Men just den känlsan utav att få sparka på bollen, ta ner den på bröstet eller nicka iväg den. Sätta bollen i buren efter en grym löpning.

 

Som bäst var jag uppe i divition 2. Jag spelade mycket med killar och tror det var där jag utvecklades och blev den spelaren jag blev. Såklart var jag inte alltid bra men min lägsta nivå var nog rätt lagom liksom då jag har en vilja som heter duga. Jag gjorde alltid allt för mina lagkamrater och loggan på bröstet. Det var därför jag var där, det var min plikt och jag älskade det.

 

Med nr 7 på ryggen gick jag genom eld med ett hjärta av guld.  Jag skulle göra allt för att få göra en träning igen, att få stå med i startelvan som alltid.

 

Jag älskar att vara med hästarna och att jag fått den här chansen och ja jag antar att jag är duktig på detta med.

Men jag har inte nått mitt mål än och om jag bara fick chansen att göra det. Om fyra månader då ska ja ta på mig joggingskorna igen. Jag längtar till den dagen men är också rädd, då jag vet att min vilja är större än min hjärna och min smärtgräns höjs utav viljan.

 

Jag vet inte riktigt vad ni eller jag fick ut av detta röriga inlägg men ja. .

Det här är jag i nästan 18 år andases, åt, sov, levde jag med en boll vid fötterna.

Erika Svensson nr 7 vänsterytter, varsegod och rid