erikajoyisabella

När jag var liten såg jag upp till min pappa, jag tyckte att han var den bästaste, starkaste, smartaste människan som fanns, och den som fanns när man var ledsen eller kanske hade gjort illa sig.
Sedan när jag blev lite äldre såg jag upp till lite olika kändisar, det kunde bara ex shakira men då handlade det mest vem jag tyckte var bra och hade bra låtar (kanske en 6-7 årig jag).
Sedan när jag var 10-12 år kom dom 2 första kändisarna som hade en bakgrund, eller så var jag mogen nog att förstå att en förebild inte var någon som hade en bra låt.
Dom 2 var de 2 galna tvillingarna ifrån irland som heter John och Edward Grimes som även kallas Jedward.
Dessa 2 personerna tyckte jag var så sjukt bra, inte bara för sin musik utan att dom hade varit mobbade pga att dom var annorlunda och för att dom var intresserade utan musik.
Jag såg upp till dom 2 ganska länge faktiskt kanske två år, men det ebbade ut med tiden, och jag förstod inte riktigt hur någon kan se upp till en person, eller se någon som sin såkallade förebild.
Med tiden blev jag mognare, och nu, 14 år och väldigt vis har jag förstått att jag är en sådan som inte ser upp till någon person, efterom att jag inte kan rellatera mig själv till någon annan.
Jag är jag, och jag har mina egna framtids drömmar som fotograf och annorlunda och kanske lite poetiska tankar.
Alltså kanske jag själv är min egna förebild.

Jag har otroligt många förebilder, folk jag ser upp till, och instpereras av.. Framför allt ryttare. Jag har både ryttare på min nivå och några som hoppar världscupen. Mina största förebilder är Patrik Kittel, Mickael och John Whitaker, Ludger Beerbaum och Pius Schwizer och en av mina bästa kompisar :)



John Whitaker har ALLTID varit min förebild! Sen jag var 6 år har jag hackat tänder när han går in på banan och hejat på honom istället för svenskarna. Då gillade jag nog bara hans häst och tyckte att han red fint, men förra Haking-lektionen sa han att bröderna Whitaker rider på vägarna, ser man någongång någon av dom sitta och jaga hästarna för att dom ska nå över de maxade 160 oxrarna? Nej. Jag ser upp till dom till 100% och ska framför allt själv försöka få den känslan som dom har.



Patrik Kittel sa som liten att han skulle bli bäst i världen på att rida. Hans mamma tyckte att det var bra att han hade ett mål. Men trodde troligen inte att det skulle hända. Som tonåring satt Patrik timme ut och timme in på Globen Horse Show framridningen genom att tjuvat sig in där, genom att målat om sitt band runt handen till back-stage färgen. Sen ca 15 år senare, Red han själv in på OS banan.



Ludger Beerbaum är ju en tysk ryttare ( jag vill bo i tyskland när jag blir stor). Hans sits över hinderna och emellan är ju helt otroligt! Spikrakt överliv och rider så lugnt coh fint, stressar inte upp sig om det händer något som inte var "planerat", fortfarande lika lugn.



Pius Schwizer är ju schweitzare men samma som Ludger. Alltid oavett OS final eller världscup, presterar oftast nollor och lugn och fin ridning. Han gör också underbara omhoppningar, men även då,lugnt och fint, fast snäva svängar.



Och min största förebild, en av mina barndomsvänner som har haft jobbiga perioder i sitt liv, men hon tar ändå varje dag med ett leende. Hon har kämpat, och kämpat och har inte slutat kämpa. Ser upp till henne SÅHÄR mycket och så är hon en asgrym ryttare som rider glatt och prydligt. Händer massor av jobbigt just nu i hennes liv. Jag ska fortsätta stötta henne 4-ever. Hon ger en enegi och om man ser på henne, märker man att man själ har det jäkligt bra! Hon är en av dom bästa kompisarna man kan ha ♥